Månadens djur

  

2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019
jan IMPALA FLODHÄST SCHIMPANS MARKATTA TRANA OXHACKARE SKARV
feb SVIN GIRAFF KUDU HYENA BUSKBOCK NYALA HARE
mars STRUTS NÄSHORNSFÅGEL TRAPP IBIS FLYGHÖNA DUVA ÖDLA
apr ELAND AFRIKANSK BUFFEL ORYX SITATUNGA ÖRONHUND ORIBI SOLFÅGEL
maj SCHAKAL BABIAN TRÄSKONÄBB PELIKAN SPRINGBOCK KAMELEONT GENETT
juni GAM LEOPARD SABELANTILOP DIKDIK SMALAPA AND VRÅK
juli ELEFANT BIÄTARE PÄRLHÖNA SEKRETERARFÅGEL ROANANTILOP SERVAL DYKARE
aug STORK LEJON GORILLA KLIPPSPRINGARE VIPA VÄVARE EKORRE
sept GEPARD SEBRA GASELL VILDHUND SKÖLDPADDA STENANTILOP
okt ÖRN HYRAX FLAMINGO ORMHALSFÅGEL RÖRBOCK HONUNGSGRÄVLING
nov NOSHÖRNING VARAN GNU VATTENBOCK HÄGER HÖK
dec KROKODIL KUNGSFISKARE RAPPHÖNA KOANTILOP MANGUST BONGO


GÖK

I ordningen gökfåglar ingår två familjer; turakoer och gökar. De är påfallande olika i utseende.
Gemensamt för de flesta turakoer och gökar är tung kropp, litet huvud och kort näbb. De kan ha
färgsprakande fjäderdräkt och finns bara söder om Sahara. Gökarna är vanligen kamouflagefärgade.
Ungefär hälften av arterna lägger ägg i andra fåglars bo.


Turakoerna kallas också larmfåglar. Två av arterna har också fått behålla detta namn på svenska,
varav den ena är ÖSTLIG LARMFÅGEL. Den har en förhållandevis diskret fjäderdräkt, för att vara en
turako, med mörkgrå ovansida och ljusgrå buk. Huvudet har inslag av vita prickar och ränder och
näbben är klargul. Den lever i skogsområden i de västra delarna av Östafrika.

 

   

Östlig larmfågel

En av de vanligast förekommande turakoerna är BARKINDAD TOFSTURAKO. Den håller oftast till högt upp
i trädkronorna och lever mest på frön och frukter. Den spelar en viktig roll i förökningen av olika växter
genom fröspridning. Tofsturakon har den för familjen karaktäristiska tofsen, som står upp från huvudet.
Ansiktet är svart, halsen och nacken vit, bröstet rosafärgat och ovansidan av vingar och rygg är grå.


Barkindad tofsturako

VITBUKIG TURAKO är också en utbredd art som i formen är lik den barkindade. Färgställningen är dock
annorlunda med enbart grå och vita fjädrar. Det är det vita bröstet och undersidan som gett arten dess
namn.


Vitbukig turako

Den GRÅ TOFSTURAKON är specialist på att leva i torrare områden. Den har en helt grå fjäderdräkt och
en lång stjärt. Den är en relativt dålig flygare men duktig på att klänga i vegetationen på jakt efter
föda. Den äter såväl vegetabilier, mest frukt, bär och knoppar som animalisk föda t ex sniglar och termiter. 

   

Grå tofsturako

PURPURTOFSAD TURAKO har en mörk och mångfärgad fjäderdräkt med en purpurblå tofs på huvudet.
Bröstet är rosaaktigt och vingarna blåskimrande liksom stjärtfjädrarna. Den har en hög röst med en serie
ljusstötar som skiljer sig från andra turakoer. Den lever i lövrika träd, ofta i de övre grenverken och
livnär sig huvudsakligen på frukter och ibland insekter. Den pupurtofsade turakon är nationalfågel i kunga-
riket Swaziland.

   

Purpurtofsad turako

ROSSTURAKO är en av de stora och färggranna turakoerna. Den är mörkt blå med en scharlakansröd tofs
samt undersida av vingar med samma färg. Näbben och en ring runt ögat är klargul. Den föredrar regn-
skogar och finns huvudsakligen i östra Afrika.

   

Rossturako

De vanliga gökarna finns i fyra arter som är utseendemässigt mycket lika. De har en gråbrun fjäderdräkt
och markerat tvärrandiga bröstfjädrar. Den mest utbredda är AFRIKANSK GÖK, som är en flyttfågel inom
kontinenten, dvs rör sig mellan i första hand östra och södra Afrika.

   

Afrikansk gök

En art är ensam om att vara enbart svart och vit, nämligen JAKOBINERGÖKEN. Den har också en huvudtofs
och långa stjärtfjädrar. Liksom den afrikanska göken är den en flyttfågel inom kontinenten. Den väljer
att placera sina ägg i en mängd olika arters bon. Den lever gärna i buskrika miljöer och livnär sig huvud-
sakligen på insekter.

   

Jakobinskatgök 

   
Sporrgökarna utgör en grupp på sex arter. Gemensamt för dessa är att de har röda ögon och långa stjärt-
fjädrar. Den vanligaste är VITBRYNAD SPORRGÖK. Det är ett vitt streck ovanför ögat som gett
arten dess namn. Ett spräckligt bröst skiljer den utseendemässigt från de övriga arterna i gruppen.
Den vitbrynade sporrgöken livnär sig på insekter och mindre kräl- och däggdjur och ses ofta i utkanten av
gräsbränder.

 

Vitbrynad sporrgök  

   
BURCHELLSPORRRGÖK sågs länge som en underart till den vitbrynade men anses nu utgöra en egen art.
De båda arterna har dock exakt samma läte. Den har blåsvart huvud och vitt bröst och är spräcklig enbart
på stjärtfjädrarna. Ovansidan är brun. Den har sin största utbredning i de södra delarna av kontinenten.

 

Burchellsporrgök  

   
BLÅHUVAD SPORRGÖK är intill förväxling lik Burchells, både till storlek och utseende. En liten skillnad
i bröstfjädrarnas nyans kan möjligen noteras, då den blåhuvades är något mindre vita. Den blåsvarta
hjässan markerar artens namn men är inte särskilt distinkt.

 

Blåhuvad sporrgök  

   
Störst i den här gruppen är SUMPSPORRGÖK, som är ganska sällsynt och lever i ett begränsat område
i Tanzania/Zambia/Botswana. Det tydligaste kännetecknet är stjärtfjädrarna som skiftar i violett. I övrigt
har den samma vita bröst och svarta huvud som de övriga arterna i gruppen. Den föredrar vattenrika
miljöer som kärr och träskmarker. Huvudföda är mindre däggdjur, reptiler och småfåglar.

 

Sumpsporrgök  

 

(På grund av det stora antalet arter redovisas inte tabellen av utrymmesskäl)